Bild lånad från Vi i villaJag har många år drömt om att en dag få bo i en vacker spetsvilla, gärna från sekelskiftet, med glasverandor, dubbeldörrar och snickarglädje. Önskelistan var lång och bestod bland annat av, högt i tak, pärlspont, kakelugnar, vedspis i köket, äppelträd på gården osv.
I två år har min man och jag sökt med ljus och lykta efter denna drömvilla eller nåt annat gammalt, eller i sista hand nytt, hus som kunde tänkas förvandlas till drömvillan. Vi har varit halvt desperata och tittat på allt från nybyggt till gamla skolhus från 1800-talet. Men inget objekt har känts som det rätta.
Till slut bestämde vi oss för att det var dags att ge upp sökandet och istället utnyttja ett stycke land vid namn Söderbo, som vi har fått tillgång till via släkten. Ett nytt hus istället för ett gammalt men som vi kan skräddarsy efter våra vardagsbehov.
Den ursprungliga planen var att vi skulle bygga vårt verkliga drömhus men i ny tappning, och att detta skulle ske med en relativt frikostig budget, baserad på ett två inkomsters hushåll. Men ödet ville annorlunda, och mitt i mina jobbsökartag upptäckte vi till stor förvåning men ännu större glädje att ett nytt litet liv låg och grodde i min mage. Och det var här den stora kompromissen kom in i bilden. Budgeten fick ett helt annat utseende än tidigare och alternativen blev få. Dels måste vi ha ett nyckel-i-hand hus eftersom ingen av oss är några byggare, min man jobbar heltid och jag kommer att vara hemma med tre små barn på full tid, och dels måste det vara så billigt som möjligt. Valet föll därför på ett Älvsbyhus, trots att jag inte kan sticka under stol med att jag i tidigare diskussioner svurit på att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bygga ett sådant. Men det är ju så att livet sällan är förutsägbart och även att livet är fullt av kompromisser, och jag är en person som tror stenhårt på det gamla uttjatade ordspråket på engelska som lyder:
I två år har min man och jag sökt med ljus och lykta efter denna drömvilla eller nåt annat gammalt, eller i sista hand nytt, hus som kunde tänkas förvandlas till drömvillan. Vi har varit halvt desperata och tittat på allt från nybyggt till gamla skolhus från 1800-talet. Men inget objekt har känts som det rätta.
Till slut bestämde vi oss för att det var dags att ge upp sökandet och istället utnyttja ett stycke land vid namn Söderbo, som vi har fått tillgång till via släkten. Ett nytt hus istället för ett gammalt men som vi kan skräddarsy efter våra vardagsbehov.
Den ursprungliga planen var att vi skulle bygga vårt verkliga drömhus men i ny tappning, och att detta skulle ske med en relativt frikostig budget, baserad på ett två inkomsters hushåll. Men ödet ville annorlunda, och mitt i mina jobbsökartag upptäckte vi till stor förvåning men ännu större glädje att ett nytt litet liv låg och grodde i min mage. Och det var här den stora kompromissen kom in i bilden. Budgeten fick ett helt annat utseende än tidigare och alternativen blev få. Dels måste vi ha ett nyckel-i-hand hus eftersom ingen av oss är några byggare, min man jobbar heltid och jag kommer att vara hemma med tre små barn på full tid, och dels måste det vara så billigt som möjligt. Valet föll därför på ett Älvsbyhus, trots att jag inte kan sticka under stol med att jag i tidigare diskussioner svurit på att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bygga ett sådant. Men det är ju så att livet sällan är förutsägbart och även att livet är fullt av kompromisser, och jag är en person som tror stenhårt på det gamla uttjatade ordspråket på engelska som lyder:
When life gives you lemons, make lemonade
♥ Anna
Så det är här ett stort huvudtema för denna blogg ligger, hur man gör det bästa av saker och ting. Häri ligger min kommande utmaning; att få till mitt drömhus ur en kompromiss, när drömmen om en sekelskiftesvilla blev verkligheten i ett Älvsbyhus.
♥ Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar